Det var ett tag sedan det blev ett inlägg här, men tiden går och det är full rulle hela tiden, behövde jag påminna er och mig själv om att ha tre hundar, tre katter, tre jobb och hästar? 

Tiden rullar på och nu börjar äntligen vår-säsongen (även om den känns långt borta) med hundträning, hundtävlingar och utomhusaktiviteter. Yoshi och Märta är nertrimmade och är redo för beach 2012 i deras kortklippta frisyrer. Sonic byter päls just nu och det är ett helvete, det är hårtussar överallt och när man kammar honom så får jag ihop 2-3 ICA-kassar vid varje tillfälle. Kamningen blir lite sporadisk i och med det kassa vädret ute, blöta tassar, lerigt och fuktigt dygnet runt känns det som. Men huvudsaken är att han är glad - vilket han verkligen är!

Agilitykursen som jag ska hålla den här våren kommer att starta om vädret bara blir bättre någon gång samt att alla som anmält sig behåller sin anmälan trots den långa väntan, man vill ju liksom börja på sina kurser nu, men våran apellplan tillåter tyvärr inga agilityaktiviteter ännu.

Nu ska jag dra upp sömntutan Yoshi ur soffan (som fortfarande sover). Jag fick upp honom imorse för frukost (det tackar han aldrig nej till..) sen for han snabbt upp och bäddade ner sig igen i sängen medan de andra morgon-rastades. Han kom inte och somnade om. Runt 13-tiden fick jag honom att flytta sig till soffan där han nu ligger som en avdankad sill och sover djupt. Men nu är det dags att åka in till Norrtälje för en liten stadspromenad med Lena & Sheba - så nu får han kliva upp helt enkelt!

För cirka ett år sedan fick jag hem den här lilla krabaten, efter blod svett och tårar så blev vi ÅRETS PON JUNIOR/VALP 2011, vilket jag berättat tidigare!

Det kan man inte tro idag - 52cm hög och 26kg tung!

Idag fotagraferades vi till PON-bladet med en liten text om oss, den texten kan jag återkomma med när tidningen har publicerats!

Tackar åter Eva Graf för en underbar och älskvärd hund!

Igår fyllde Hannes minsting Bonnie 5 månader,

och hon växer så det knakar - lilla fina tjejen!

Stockholm har haft finbesök från Göteborg i veckan, min gymnasieklasskamrat Frida var här på utbildning med hennes jobb och det blev två roliga kvällar med middag och mycket skitsnack - härligt!

Innan Hanne och hennes familj blev magsjuka så var jag över och träffade på snyggingen Göte som verkar stormtrivas i familjen!

Mio höll i Bonnie!

I veckan som var så var hovslagaren här och han hade med sig en lärling, alla hästarna var utom sig över all uppmärksamhet!

Jag och Sonic provade på Norrtäljes Hundfik, vi var där med Lena & Sheba och Monica & Wilda!

Lena & Sheba (Lovlipon Veras Sheba)

Sonic spejar inne på hundfiket!

Han hittade en kompis där som han röjde med!

I lördags så åkte jag och Catta ner till Jönköping för att gå på PON-unionens årsmöte! Det blev en lång dag med klockan ställd på 4.30 huaah! Fram och tillbaka över dagen och väl där nere så blev jag vald att bli sammankallande för valberedningen i styrelsen och jag och Catta fick åka hem med en varsin tavla eftersom vi blev Årets PON och Årets PON-Valp/Junior - riktigt roligt!

Extra roligt är att Cattas Ludde "Moonlake´s Bollinger" har tagit alla sina poäng på enbart arbetsmeriter, vilket är så roligt!

Hanne var över för ett tag sen och tog sig självklart friheten att försöka kidnappa lilla söta rara Agnes

Istället för att nöja sig med sin snygga katt Glenn ha ha ha

I veckan blev det även en sushi-lunch med Lena - värt! och SÅ gott! 

Förra veckan handlade även om dödliga sjukdomar och palliativ vård, denna blev min och det var ett helvete att skriva om den, skriva först om sjukdomen (som knappt existerar?) samt att göra omvårdnadsstatus och omvårdnadsåtgärder till en patient med sjukdomstillståndet som behöver lindrande och palliativ vård - svåååååååårt!

Rulliansen imorse när jag släppte ut hästarna innan de har bestämt sig för vem som ska få stå var när de ska äta och självklart så har Freya tronen och det är knappt att någon annan får närma sig till en början!

Hannes Bianca (2,5år) - sååå stolt över sina coola brillor i solen!

Här tar hon även en sväng med Glenn i barnvagnen (som dessutom älskar situationen... även om han ser skeptisk ut - men det är väl hans utseende?

Nu bor jag hemma hos mamma i 14 dagar, tar hand om Ice och hästarna. Cindy är hos mormor och alla har dragit till värmen och imorse när jag klev ut så kittlade det i näsan, nästan sved till för att det var ganska kallt ute!

Hemma hos mig bor Amanda och hennes pojkvän Max och tar hand om katterna, posten och huset! Alice hade varit i slagsmål någon dag innan jag flyttade ut och hade lite rivsår i ansiktet och haltade lite - tycker synd om henne för det stryker tydligen omkring någon svart katt utanför enligt min granne som är elak mot även hans katt. Tråkigt att Alice alltid ska bli utsatt. Men nu håller i alla fall Agnes dom vid liv där hemma, träffade Amanda igår i stallet och hon sa att Agnes hade sovit på Max huvud hela natten så att han inte kunde röra sig ha ha

45min kvar, sen har jag tenta i Omvårdnad - gulp!

Dags att göra sig redo kanske, liten snabb uppdatering från senaste tiden..

Idag hände det som inte får hända, min älskade vän Hannes hund Lotus och Sonics bästa vän avled hastigt och tragiskt i en fruktansvärd olycka. 

En glad och sprudlande kille på 10 månader som jag såg första gången bara några timmar gammal. Född hemma hos mamma på Kennel Lovlipon.

Bodde hemma hos min bästa vän Hanne med hennes sambo Markus och deras fyra barn i Spraggarboda utanför Norrtälje.

Idag blev deras mardröm till verklighet när Lotus var med om en fruktansvärd olycka som kostade honom livet. Det finns inte ord att beskriva hur tung och fruktansvärd den här eftermiddagen har varit. Tankarna som snurrar och sanningen kommer ifatt en.

Sonics bästa vän, de älskade varandra och så fort de såg varandra så föll dem samman som två magneter, och vad vi har skällt på dem när de har hållt på med massa hyss tillsammans, alla gånger som de har röjt och inte kunnat slita sig ifrån varandra. De har träffats nästan varje dag sedan Lotus flyttade hem till Hanne med familj. Nästa gång vi kommer dit, så kommer det skära i hjärtat att se hur Sonic kommer leta efter sin bästa vän. Det gjorde han nämligen när Lotus en gång var inne hos veterinären för att operera en tand och vi kom dit. 

Jag vill skänka all kärlek och all stöttning som går till familjen och hoppas att vi alla kan minnas Lotus som den underbara och tillgivna hund han var. 

Sov gott Lotus, du fattas oss!

Sonic & Lotus

Det går bra nu - Ja det gör det verkligen! Almenackan är fullsatt och det finns nästan ingen tid till annat än studier, jobb, hästar och hundar! Men det är så det ska vara, då trivs jag som fisken i vattnet när jag har mycket att göra (inte allt för mycket...) men mycket och alltid något att göra. Är man ledig ett par timmar så blir man nästan lite tafatt och undrar - vad ska jag göra nu? Samtidigt som jag sover väldigt bra på nätterna och känner mig pigg och utvilad nästan jämt förutom igår morse när jag hade kommit hem 4.30 på morgonen efter en festrunda, mamma ringer 7.30 och hetsar om en ridtur. Ja då måste jag känna att det var lite kämpigt, men 2 ipren och en hel del kaffe så gick ju den dagen också att rädda. 

Det var årsmöte på NLKK senare på dagen och jag fortsätter att vara ledamot i styrelsen, har ett år kvar innan omval. Jag trivs bra med styrelsen faktisk, roligt om man ändå är engagerad i klubben. Jag är ju instruktör där, ska hålla två kurser i vår och sen är  jag med i utställningskommitén och ska vara med och anordna sommarens inofficiella utställning på Jägarhyddan - ska bli roligt och det är alltid bra med mer erfarenhet till allt, jag menar det är ju sånt här jag gillar så varför inte

Denna veckan är det "sportlov" från skolan, inte för att jag INTE har något att göra trots detta, jag ligger ju efter och måste ta tag i det där och kanske sätta mig ett par timmar och gå igenom om VAD som ska göras och när. Jobbar hela veckan dagtid på mitt gamla jobb i Täby, förutom idag. Sen är det bara att ladda inför helgen, på lördag så åker jag ner till Jönköping för att gå på PON-unionens årsmöte, därefter ska jag köra mamma, pappa och lillasyster till Arlanda - de ska nämligen åka till Thailand i 14 dagar (utan mig............) och jag ska flytta in hemma hos dem och ta hand om hundar och hästar under den tiden.

Hennes valpar blir också 8 veckor här i slutet på veckan så de och mamma Vera ska leveras till deras nya respektive gamla hem. Så det blir lugnt på den fronten när jag ska bo där i alla fall, vilket jag är otroligt glad över

Agnes har anpassat sig väl, hon busar med hundarna och de andra katterna, hon är cool och avslappnad och verkar gilla sitt nya liv, hon kommer varje kväll och ska sova

med mig och visst ser det inte ut som att hon vantrivs på något sätt?

Kunde inte låta bli att lägga upp hyffsat ny bild på mig som Hanne tog, det känns helt magiskt, nu har jag snart gått ner 30kg - vilken fröjd och vilken lycka! Det går inte att beskriva lättnaden och hur bra jag mår, och ännu är jag inte nöjd. Jag räknar viktnedgången från den 27 November 2011. 2012 blir ett bra år

Minns ni Göte? Som bodde hos mig ett tag, men som gjorde så att min lilla Alice inte kände sig helt bekväm med sitt liv, så han fick flytta tillbaka till min vän Susann? Han har nu flyttat hem till Hanne, där han har liv och rörelse runt sig, en kattkompis och en hundkompis och en hel drös med ungar att klänga på

På tal om Hanne och drösen, dålig mobilbild men här tog jag ett foto från i fredags när vi hade fredagsmys med gänget, kolla in Yoshi och Märta som ska vara med i smeten och ligger och sover obehindrat på golvet. Lotus och Sonic är nog och hittar på något hyss eller brottas hej vilt medan jag tag bilden

Lilla tjejen Bonnie, blir större och större - för min smak lite roligare nu när hon skrattar åt en och vill vara med och se nya saker, äta på mina kläder och jollra friskt! Hon är underbar, och jag har ju följt henne sen hon blev till (nästan ) känns det som i alla fall. Underbar

Finland har invarderat i helgen, och de fick sig en utlovad ridtur på söndagsmorgonen. Här ser vi Felix på Pim, jag & Ini, Maiju & Bosse och mamma på Freya. En härlig ridtur på Mellingeholm med sol och friska vindar - underbart! Hoppas finnarna invarderar snart igen, annars åker jag dit och trackar dom lite! Underbara människor  trots att de är finnar.....

Avslutar med en bild på Märta & Agnes igår kväll när de ligger och myser tillsammans - och ja nu är jag övertygad om att Agnes trivs och att min lilla flock är sammansatt med ytterligare en familjemedlem

Den här lediga dagen ska jag spendera tillsammans med Hanne och barnen som har sportlov. Bäst att ta det lite lugnt idag eftersom veckan kommer se ut därefter hua

På återseende!

Dagarna går så fort och jag hinner knappt med att blogga. Häromdagen så tog jag och Hanne en stund i trädgården hemma hos henne med pulkaåkning med barnen. Vi lät hundarna tolka så ungarna kunde få åka lite fortare, mycket uppskattat av både hundar och barn.

Yoshi laddar för att få dra Bianca med pulkan och Sonic väntar på att få fälla mig i backen så att jag flyger som ett stort kylskåp och strandar som en säl i snön.

Här är sekunden när Sonic fäller mig, tur att alla ser glada ut på bilden (inklusive jag?) trots fallet som Sonic orsakar när bilden tas!

Jag har tagit mig upp och tacka Yoshi för hans insats och Sonic ser

inte ens lite skyldig ut....

I måndags kväll så hälsade vi våran nya familjemedlem välkommen hit. Lilla Agnes är en bondkatt lite mer än 12 veckor gammal som smälte snabbt in i sitt nya liv här hemma hos oss. 

Tjejerna har varit snälla faktiskt, de har till och med börjat leka lite smått med henne nu såhär några dagar efter att hon flyttat in. Hundarna var nyfikna och grabbarna var lite mer framfusiga än vad Märta var, hon kanske börjar bli gammal och klok - jag kan ju i alla fall inbilla mig det.

Nu i skrivande stund så går alla omkring i huset, avslappnat och Agnes stryker sig mot hundarnas ben och verkar helt obrydd av att ha tre hårmonster runt sig samt hennes två nya storasystrar Alice & Claris. Sover i sängen gör hon och har verkligen anpassat sig snabbt och enkelt. Hon är lite sugen på kattluckan och tittar med spänning på när de andra tar sig in och ut. Den kommer hon säkert att lära sig snabbt när det blir dags att gå ut, men hon får vänta lite - bli lite större så att hon till att börja med kan lyfta upp luckan med egen kraft  

Nog om katter, efter några dagars nattjobb så fick jag hem hundarna igår eftermiddag och det var skönt, nu är vi alla återförenade. Dagen idag började med skola mellan 9-12.30. Alla hade fått ett varsitt sjukdomstillstånd och så skulle vi opponera varandra inför klassen. Jag blev ju sågad såklart, men vad gör det? Det var både för tunt och det var innehållsfattigt, jag hade sagt emot mig själv i texten och jag hade missat det och jag hade missat det. Listan kunde göras lång, men man lär sig alltid något av allt - så är det bara!

Ikväll blir det ett box-pass på Friskis tillsammans med Hanne, som för övrigt gnäller på min hundnörd-blogg. Hon tycker inte att den framhäver mig personlighet och ni som känner mig kanske håller med? Jag har försökt få henne till insikt att bloggen handlar om mina djur - som delvis tar upp hela mitt liv känns det som ibland. Men jag är också en vanlig människa, även om man inte kan tro det ibland

På återseende!

Idag har det blivit en riktig stalldag, jag och Hanne har ridit och fotat och myst med hästarna i det underbara vädret som har legat runt nollan i grader och strålande sol! Kan inte bli bättre, bilderna finns som vanligt under BILD-sidan!

Nu ska jag försöka sova ett par timmar innan det är dags att åka ut för att lämna alla hundar hos deras barnvakter över natten. Inatt ska det nämligen jobbas, och jag hoppas att vädret håller i sig! Ha en fortsatt trevlig helg, mina goa läsare

Jag har ju kommit fram till att jag måste ju dela med mig av mina mobilbilder. Telefonen är ju med överallt, och den tar ju alla "tillfällen". Kameran är med när jag har bestämt mig för att fota och liksom arrengerar bilder och sådant. 

Livet här hemma tuffar på, alla mår bra och njuter av livet. Vädret är hyffsat, men hundarna har vintervila från det hårda arbetet och får nuförtiden nöja sig med vardagslydnad och de verkar de ju rätt nöjda med. Det blir en del långpromenader så ungtuppen får springa av sig ordentligt, vi brukar gå runt milen i ett raskt tempo. Jag får ju skylla mig själv, ju mer jag går och ju längre - desto mer kondition får hundarna och nöjer sig inte med 3km-rundan två gånger om dagen? I alla fall inte Sonic. Han vill gå milen helst två gånger om dagen, han är som en duracellkanin. Han har så mycket energi och glädje som bara sprudlar ur honom, allt och alla är jätteroligt hela hela tiden. Det är ju jätteroligt med en glad och positiv hund, som mamma och lillasyster säger - "Sonic är jättemysig och go - i lagom doser." Det vill säga, när jag lämnar honom där ibland

Som sagt, bilderna är tagna med telefonen, vilket gör att kvalitén kanske inte är den bästa. Men de är ganska bra ändå faktiskt måste jag säga

Den här bilden tog jag idag när Alice och jag låg och myste i soffan tillsammans. Faktiskt väldigt kul att se att hon börjar slappna av lite, annars brukar ju hennes syster roffa åt sig all uppmärksamhet och plats

Häromdagen så hade Sonic legat i bilen medan min lektion höll på, gammelgäddorna var hemma hos mamma och låg på golvvärmen i hennes tvättstuga medan jag var i skolan, men eftersom Ice och Cindy löper så fick Sonic åka med och ligga i bilen, denna puss fick jag av honom när jag tog ut honom på rasten, oooooj vad glad han blev! Susann min klasskamrat och vän var snabbt där med hennes kamera. Han är så kärvänlig min älskade galna lurviga Sonic!

Hanne & Lotus tar en paus på en av våra mil-promenader!

Jätteroligt att Hundsport hade uppslag om PON i senaste numret

Yoshi vaktar Hannes yngsta dotter Bonnie!

Sonic blev vindögd när jag visade honom hans favoritleksak!

Härlig bild på Bianca & Bonnie, Hannes två yngsta döttrar tillsammans!

Hannes äldsta dotter Miranda och yngsta dotter Bonnie!

Bonnie har upptäckt en lampa i taket och Sonic har hittat en fotboll!

Härlig bild under en ridtur i vinterlandet på Bosse!

Korvgrillning med alla fyra PONs och fyra barn plus jag och Hanne! Undrar var alla PON befinner sig när grillen kom fram?

Yoshi är snabb när man vänder rygger till och norpar sista korven!

Min utsikt de flesta kvällar i veckan, en närgången och kelsjuk Claris vid läggdags!

Mina PON lurar mig ibland, de är så smarta. Jag blir nästan gråtfärdig ibland för att de alltid ligger steget före mig, de är så uppmärksamma på alla mina små "slarvfel" och allt jag gör, att jag inte tänker som dom. Varje gång de hittar på sina hyss så har jag "missat" något i det vanliga, och de märker de DIREKT. 

Innan Minna kom hit idag så skulle jag dammsuga, tänkte att Sonic skulle få ligga på altanen, han som älskar att ligga i snön. Satte för kompostgallret för att han inte skulle jaga folk på längdskidor och försöka sno deras stavar, springa över till Rottweiler-tiken som bor i byn eller springa och hämta fryst hästbajs i hästhagen här nedanför - eller något annat hyss helt enkelt när han får vara ute på egen hand på tomten som inte är inhängnad. Jag tyckte att jag var väldigt smart som satte upp kompostgallret, slängde ut en tuggring och tänkte att - NU är han väl nöjd ändå!

Efter cirka fem minuter ska jag kolla ut och kolla vad han gör, då är han borta... SUCK! Tänkte jag direkt, visslade lite och han kom som ett skott med fryst hästbajs i munnen - jätteglad då alltså med andra ord! Jag funderade direkt och tänkte "fan, ska han börja hoppa över kompostgaller nu..." jag tog in han igen.. stod och funderade ett tag, så helt plötsligt får han ett glädjeryck på altanen, tar tuggringen i munnen och HOPPAR UPP PÅ UTEBORDET och svischar sedan ut lätt som en fjäder över altanräcket. Jag kände hur paff jag blev, vad hände där? Hur tänkte han där? Varför tänkte jag inte på att han kunde hoppa upp på bordet för att sedan svinga sig ut som tarzan över räcket och ner i snön? Men hur ofta tänker man så? Aldrig. Han sprang runt och ville att jag skulle jaga honom med tuggringen, han var så nöjd - och jag var så mycket mindre nöjd än vad han var.

Minna var här, vi käkade middag och kollade på Melodifestivalen, Minna hade slängt något i sopskåpet. Vi går ut på altanen, när vi kommer in så ligger soppåsen på hela köksgolvet och Yoshi och Märta låg som två sälar och HETSÅT allt de kom åt i den där soppåsen. Jag vänder alltså ryggen till, Minna har stängt sopskåpet som inte trycker till det där lilla extra som jag alltid gör. Märta och Yoshi tar tillfället och har givetvis lagt märke till missen som skedde vid stängningen av sopskåpet, jag vänder ryggen till och då slår dom till.

Mina hundar är som jönssonligan. Dom är huliganer, och alla missar jag gör tar de tillfället DIREKT. Som när jag har missat en millimeter på fodertunnan med kattmat, jag vänder ryggen till och Märta fullkomligt LIGGER i den där tunnan och vräker i sig kattmat. 

Behöver jag säga att mina hundar är tjugo gånger mer snabbtänkta än mig? De är smartare, de kan organisera, de kan sammarbeta för ett snabbare och effektivare arbete, de tänker på ALLT och jag får alltid skylla mig själv. Det är alltså tre PON jag har hemma om det är någon som inte hängde med

Jag älskar mina hundar över allt annat på jorden, men ibland är det så tröttsamt att de är både smartare och mer strategiska än mig. Jag längtar tills hårdträningen drar igång och jag kan få använda deras hjärna på MINA villkor istället för deras egna. 

Tror nog att jag säger godnatt för ikväll, delade iallafall med mig av lite vardagsbilder och lite PON-snack. Jag har nu kramp i fingrarna....

Godnattkram från mig och hundar och katter slänger iväg ett par hälsningar, de ligger utslagna alla fem på olika ställen efter att fått äta upp resterna efter middagen

Jag har inte glömt bort hemsidan och bloggen, även om det verkar så! Jag är så dålig på att ta med kameran, jag är riktigt dålig på det. 

Tiden rullar på och vintervilan för hundarna börjar leda mot sitt slut, snart sätter den allvarliga träningen igång inför säsongen som verkar bestå av en liten gott och blandat påse i form av rallylydnad, agility, utställningar och så vidare. Jag har några mål, jag har en kurs jag vill gå och vissa saker jag vill genomföra. Men var är all tid? Suck, jag skulle verkligen behöva fler timmar på dygnet. 

-25 grader och tokmycket snö är det som står på schemat här i Roslagen. Blä!

Jag var med mamma och lillasyster till Tyskland i slutet på Januari, bilder finns att se på bild-sidan. Jag passade även på att fota hundarna en del i snövädret häromdagen, finns också på bild-sidan.

Nu ska jag sova och vara pigg och glad för studier imorgon!

En bild på Yoshi, satt just och funderade och insåg att vid

den här tiden för nio år sedan så blev han min, en liten liten

ullig valp, tiden går så fort. Alldeles för fort,

jag vill ha nio år till - MINST!

Kolla vad som kom ner i brevlådan häromdagen! Vad roligt att de skickar ut sådant här, jag var ju snabb som blixten och köpte en guldram på Gallerix. Har dock inte bestämt mig för var den ska hänga, men det återstår att se.

Startade min egna träning igår mot Beach 2012, men herregud vilken pärs! Otränad var ju bara förnamnet, men det är ju på väg åt rätt håll som tur är. Det kan ju bara bli bättre.

Idag blev det en lunch inne i stan med min vän Sussie och hennes syster Pia. Det blev mycket snack om operationer (jag och Pia har gjort samma operation) och Pia är gravid, så det blev en hel del snack och en rundvandring i affärerna. Sussie följde med hem och är här nu, vi ska laga helstekt fläskfilé i ugn med kroketter till. Jag ska sätta igång nu och umgås med henne, hon är ju inte hemma så ofta eftersom hon bor och pluggar i London.

På återseende!

I torsdags for vi till Djurakuten vid Odenplan för att ögonlysa några av våra hundar, jag och mamma. Ögonlysningen var för Christina Narfström som ingår i ett projekt om ögonsjukdomen PRA där vi med PON-hundar främst över 7 år skall ögonlysa.

Först ut var Märta, hon ser ju dåligt - det vet jag ju redan! Men på ögonlysningen kunde Christina se att hon hade sekundär katarakt och att hon hade PRA. Det som skiljde sig från de andra med PRA var att hon såg inte ut att vara så långt gången i sin PRA. Däremot konstaterade Christina att Märta är helt mörkblind och att hon har ledsyn i dagsljus. Jag blev ju genast nojig och tyckte synd om henne, men Christina sa att hon har inte ont någonstans och att hon inte lider. Det övertygade mig om att Märta nog har ett väldigt lugnt, harmoniskt och schysst pensionärsliv med lyxliv som enda prinsessan i flocken. Det som är lite tråkigt är ju att Märta har 12 stycken avkommor, och det vore ju bra att de också ögonlyser dem. Pappan till valparna har nämligen också lämnat PRA i Finland.

Sen var det Yoshis tur, han visade ingenting på ögonen förutom att han hade lite väl tunna blodkärl i ögonen, vilket resulterade i att Christina ville göra en ERG på honom, men det blir i mitten på Januari då det görs under nedsövning. Men inga tecken på PRA vid tillfället, men hon blev nyfiken och ville se om hon såg något på ERG.

I Onsdags åkte jag och tog rabies-spruta på Sonic så att han kan resa med mig och mamma till Tyskland för att hämta hem hennes nya tikvalp som hon ska ha ute hos en fodervärd. Vid tillfället så kommer vi att träffa Sonics uppfödare och då vill vi ju givetvis ha honom med oss. Han skötte sig som en ängel hos veterinären och visade sig från sin bästa sida. Tog även in Märta för kontroll efter hennes "runda i skogen" och vi pratade om hennes klåda, och jag beslutade mig för att börja med kortison på henne. Just nu kör vi en halv tablett i 7 dagar, sen blir det en halv tablett varannan dag, för att stilla hennes klåda och medicinen är i en väldigt låg dos. Jag vill bara att hon ska ha det så bra som möjligt hennes sista år, månader, dagar och timmar i livet

En del ridturer har det ju blivit, har kommit igång lite efter operation och nu blir det även som vanligt en "hysterisk" rusch på Friskis & Svettis och solariet - laddar för Beach 2012  

Ska även lägga upp en plan för hundar och hundträning, men den faller sig sporadiskt just nu, sen i vår blir det ju kurser, jag ska hålla kurser, vi ska ha en utställning på klubben där jag är engagerad i och jag ska ta emot alla anmälningar och göra katalogen (vilket jobb...) och det blir nog tre kurser, och så ska jag köra igång mina hundar lite. Deras träning ligger lite på hyllan just nu när jag ska ta tag i min egen, sen ska vi kombinera den givetvis och det gör vi ju med promenader och dylikt nu  med, men vi ska kombinera den mer. 

Kameran ligger i en låda i byrån i hallen? Glömmer den varje dag känns det som, kanske ska lägga fram den så den är nära till hands? Många dagar med fint väder när man önskar att man hade haft kameran med sig. Typiskt...

God fortsättning!

Jag och mina fyrbenta vänner vill
önska er alla ett gott nytt år 2012
och hoppas på mycket glädje och framgång!

Min älskade rara Märta var på rymmen i fyra timmar häromdagen, det var hemska timmar, minuter och sekunder. Jag har aldrig varit så orolig förut.

Jag åkte till stallet (hemma hos mamma) för att rida en långtur i skogen med min vän Hanne. Jag släppte ut hundarna ur bilen, de går alltid lösa alla tre och brukar ränna runt en sväng på åkern bakom stallet, har aldrig varit några problem alls. Hanne kom med sin PON Lotus, Lotus sprang också ut på åkern, men mina hundar var inte där? Han sprang runt och letade och kollade upp mot skogen. Jag ropade och visslade, ingen respons mer än att Lotus kom tillbaka. 

Vi började mocka, ta in hästarna, borsta och hålla på i stallet, men med jämna mellanrum gick jag ut och kollade om de kommit tillbaka till åkern. De lös med sin frånvaro och jag gick ut på åkern och ropade och visslade hur länge som helst. Tittade på klockan, vid den här tiden hade hundarna varit borta i en timme drygt. Jag blev riktigt orolig och hästarna stod sadlade och redo i stallet. Det började skymma lite ute. Efter en timme och en kvart så kommer Yoshi joggandes med lång tunga - FRÅN ANDRA HÅLLET. Uppifrån bilarna och ner mot stallet. Då började jag bli orolig på riktigt. Strax efter så kom Sonic i full fart från åkern, cirka en och en halv timme efter att jag släppte ut dem ur bilen. När de två var tillbaka så blev jag ännu oroligare. Märta är 11,5 år, hon är totalt helt mörkblind och har på äldre dagar blåsljud på hjärtat. 

Jag och Hanne sätter in alla hundar i hundgården och bestämmer oss för att ut och leta till häst efter Märta. Min lillasyster gick ner till stallet för att hålla vakt ifall Märta kom tillbaka och hon lovade att ringa om hon kom tillbaka. Ringde mamma som fick åka fram och tillbaka på den stora 90 vägen (276) som ligger ungefär en kilometer hemifrån mamma och stallet. När vi rider över 276 så ringer jag polisen och gör en anmälan, blir kopplad till Norrtälje och får prata med en som fått in två tips om en lösspringande hund, första var 25min efter att jag ringt, nästan vid Penningby, som ligger väldigt långt ifrån där hon försvann och den andra tio minuter efter den andra att de hade sett en lösspringande hund på 276 i jämnhöjd med Mellingeholm. Hundens kännetecken stämde överens med Märta, vit lurvig med mörkt huvud och mörk svans, medelstor. Fick numret till en av de som sett henne. De sa att de försökt stanna och locka tills sig henne, men hon hade fortsatt målinriktat i väggrenen på 276. Jag var så orolig när jag förstod att hon befann sig ute i trafiken. Vi vände hem hästarna, jag vågade inte ropa på henne från den sidan av 276, ifall det var så att hon var på "hemmasidan". Vi rider in i skogen ovanför mammas hus i kolsvart mörker med endast en liten mobillampa som hjälp. Efter cirka 100m så snubblar Ini till och stapplar fram några meter och hoppar på tre ben, jag kastar mig av i mörkret och i leran och ser framför mig en häst som står på tre ben och inte sätter ner benet. Jag lyser och försöker se, tror för några sekunder att benet är av - drabbas av skräckscener i huvudet. Lyfter på benet och det visar sig att hon trampat av sig skon halvvägs, så sömmarna satt rätt in i strålen (förstår jag det att hon inte satte ner foten..)

Jag försöker slita av skon i kolsvart mörker, Hanne lyser lite svagt med en mobillampa och jag tog till slut spjärn med fötterna mot hennes ben och drog allt jag kunde i skon och den lossnade! Tur det, vi fortsatte i skogen, ropade på Märta, jag till fots med Ini på släp och Hanne till häst. 

När Märta hade varit borta i fyra timmar och vi hade letat intensivt i två timmar så ringer pappa och berättar att Märta hade kommit hem till dem, till huset. Helt slut var hon och rädd. Lyckan när jag hörde detta är obeskrivlig. Återföreningen när vi kom tillbaka, när jag fick se henne, var obeskrivlig. DJUREN GER MIG GRÅA HÅR MELLAN VARVEN!

Jag var mest rädd för att hon inte skulle orka, att hon skulle lägga sig för att dö i skogen, och att ett djur skulle tagit henne - och att jag i och med det aldrig mer skulle få se henne eller veta vad som hände. Min värsta värsta värsta mardröm!

Men nu är hon hemma, något stel och trött.. Men det är ju förståeligt!